Lite kort om min hälsoresa #MyHealthJourney

Under uppväxten (Läs skolan) ville jag aldrig vara med när man hade gymnastik, dels för att jag var liten och svag. Närsynt och var alltid den som sist valdes ut när man skulle utöva lagidrott. I nian förändrades detta då jag fick en gymnastiklärare som försökt hitta den idrottsform som passade eleven bäst, inte tvärtom. Men säg den lycka som varar, Pappa sökte och fick nytt jobb vilket innebar flytt och jag hamnade på den förhatliga Bjästaskolan, där gymnastikläraren endast premierade elever som spelade i Ishockeylaget som han tränade (Dom killarna var för övrigt mest skadade och var SÄLLAN med på gymnastiklektionerna….). Så för mig och många med mig blev det ‘straffkommendering’ där han (gymnastikläraren) gjorde sitt bästa för att för alltid förstöra glädjen i att röra sig för mig.

Så… 2011 kraschar jag rejält, djup depression och panikångest i kombination. Toppar min viktkurva under årsskiftet 2011-2012 med 127 kilo på en längd av 178 cm. DÅ börjar jag inse att jag måste göra något åt min livssituation. Så julen 2011 får jag av mina döttrar och deras släkt på mammans sida en boxningssäck och boxningshandskar och börjar försiktigtvis träna med den som mitt verktyg. Förutom det så går jag promenader igen, korta till att börja med sedan ökar jag längden med orken. Tar bort så mycket socker som möjligt ur kosten och äter normala portioner (dvs undviker att ta två portioner), byter ut kakor/godis på kvällen mot vatten och ibland te.

2013 har min vikt gått ner till 90 kg, DÅ….. får jag en hjärtinfarkt. Som min läkare säger: ”Hade du inte gått ner dom där kilona hade vi nog fått se ett annat scenario”, jag tror inte på slumpen men visst var jag förbannad att jag råkade ut för det då jag hade lyckats minska vikten så pass mycket.

Så, sommaren 2014 köper jag träningskläder och löparskor, då har jag nått min målvikt på 80+ kilo (Ja, vikten rör sig runt det nu också) och börjar löpträna. Jag som HATADE att jogga när jag var yngre bestämmer mig för att börja löpträna. Varför frågar du dig kanske? Jo, för mig är det fullständigt logiskt att ta mig an något som jag verkligen tycker illa om för att gör det till mitt eget. Capiche?

Så i Maj lyckas jag ta min första mil, två månader för plan och jag är helt euforisk, den glädjen går inte att sätta ord på. Nästa lika stort som att bli Pappa eller Morfar (som jag numera också är! :))

Jag är idag mera vältränad än hur jag var för 30 år sen (Var dessutom storrökare då och snusade också, både har jag slutat med sedan många år nu) och visst finns det fortfarande förbättringspotential, och det är som det ska vara. So idag (4/9-2015) så tog jag milen på en dryg timme. Personbästa med andra ord. Och även om det inte alltid kommer att vara så, så kommer jag att träna varje vecka så länge jag lever och har hälsan att göra det.

Till dig som funderar på att börja säger jag: ”Find your own joy, and that joy will lead you too the best way for you to do #MyHealthJourney”